Det är som det är

... Malina Stahres bok om väninnan som blev sjuk och deras sista tid tillsammans grep mig på ett oväntat sätt. Ett innerligt språk och kloka iakttagelser kring vänskapens natur, tillvarons skönhet, lidandet och Gud gör detta till en bok som jag är mycket glad att ha i min bokhylla. Anna Sophia Bonde, Kyrkans tidning

Malina Stahres känslosamt klarsynta bok förtjänar djup respekt, Östen Rosvall, Sydsvenskan
     
     Boken är också viktig, aktuell och relevant för vårdstudenter, vårdare och patienters närstående Pro terveys, Finland
     
     "Jag åkte till henne med nykokt lax idag, men hon tyckte att den 'stank'. Jag hade gjort en kaka, men den var för söt. Jag hade köpt en schal, men den var ful. Jag ville hålla henne i handen, men antagligen var det inte min hand hon väntade på. Jag bytte vatten till hennes rosor, men jag snittade dem inte som man ska. Idag irriterade jag henne. Men hon sa ju vad hon tänkte. Skulle hon inte göra det?"

Ett återseende. Första gången var de elever på en internatskola i ett kloster i det kommunistiska Polen. Andra gången var de unga kvinnor som båda hade hamnat i Sverige. Nu har de hittat varandra igen -- väninnor, men i en ny situation. Den ena är "patienten", döende i cancer, den andra tillhör "omgivningen" och försöker göra allt rätt men lyckas bara ibland.

Malina Stahre berättar om sin väninnas sista år, om sin egen kamp för att förstå och acceptera, om missförstånd och samtal med munkar och telefonjourer och om tillit i cancerns skugga. Det är som det är är hennes första bok på svenska.

"... både gripande och rafflande. Man vänder blad och vill veta hur det ska gå. Boken är en stor uppmuntran till alla som drabbas av hotfulla läkarbesked eller är närstående. Livet är, efter beskedet med det otäcka ordet, inte slut utan blir ännu dyrbarare." -- Anders Piltz, författare

"Malina Stahres funderingar är guld värda i en tid då döden ses som något som till varje pris bör elimineras". Anna Bieniaszewski Sandberg, Dagen

"Boken gör någonting med läsaren. Trots det sorgliga temat ger boken en känsla av att det bara inte går att lämna den direkt i bokhyllan, den tvingar läsaren till reflektion." Psykolog Janina Ahlgren har recenserat

"Ett centralt tema i boken är hur man beter sig när någon man håller av drabbas av svår sjukdom. Vad kan man säga, hur skall man vara för att inte såra, hur mycket skall man själv stillatigande tåla av den sjukas lynnesskiftningar och ibland orättvisa anklagelser? ... Men framför allt är det en bok om tillit, en tillit som räddar mitt i alla fysiska plågor." Tisdkriften Signum

"Det är tilliten som bär mig -- skriv upp det"
     Två väninnor, två tårtbitar och en dödlig sjukdom

Text: Anna Braw

-- Vi var Systrarna av Tårtorden, säger Malina Stahre.

Två kamrater från nunnornas internatskola i Polen hade återfunnit varandra i Sverige. De kunde prata om allt -- och de åt tårta under tiden.

Så blev den ena sjuk. Ett nytt kapitel började. Det blev boken Det är som det är.



Det var Wilfrid Stinissen som uppmuntrade Malina Stahre att skicka sitt manus till ett förlag.

I Polen, där hon inte har bott sedan 1972, är hon en etablerad författare som har fått mycket uppmärksamhet för en släktroman och för sin översättning till polska av en av Elisabeth Kübler-Ross världskända böcker om döden.

I Sverige, där hon har bott sedan 1974, är hon debutant. Och kämpar fortfarande med språket: heter det "att gå i någon annans sandaler", eller är det mockasiner eller skor man ska skriva? Vad är det för skillnad?

-- Det var när min väninna P hade fått besked om att cancern hade kommit tillbaka som tanken dök upp att jag skulle teckna ner våra möten, berättar hon. Hon hade kämpat sig igenom alla behandlingar, och ett tag verkade det som om hon var frisk, men så hittade de nya metastaser. Vi satt i hennes trädgård och talade, och hon sa: "Hur det än blir, så blir det bra för mig." Jag tänkte att jag måste förmedla hennes tillit vidare till andra.

De båda väninnorna hade lärt känna varandra redan som tonåringar. Då var de elever på en internatskola som var mycket ovanlig i det kommunistiska Polen: den drevs av katolska nunnor.

När de träffades i Sverige några månader innan Malina skulle gifta sig med svenske Peter visade det sig att de hade varit med om nästan samma saker. Båda hade lyckats ta sig ut ur Polen och provat livet i flera andra länder innan de rest norrut. Båda hade saknat det som alla svenskar hade: familjen runtomkring, traditioner, folk som "alltid hade känt dem". De blev viktiga vänner. Och så tappade de bort varandra igen.

Men i slutet av 1990-talet hörde Malina ett meddelande på sin telefonsvarare -- och visste genast vem det var.

-- Jag tvekade i en månad innan jag ringde tillbaka, säger hon. Jag visste på något sätt att det inte var frågan om att ses och fika någon gång ibland.

De blev Systrarna av Tårtorden, två väninnor som åt tårta och talade om nästan allt.

"Du är som min familj. Ibland mer", sa P till Malina och delade med sig av marmelad, boktips, nummer till förskringsbolaget, lunch och botaniska kunskaper.

Men hur är man en bra väninna till en människa som har drabbats av en dödlig sjukdom?

-- Jag var hela tiden så rädd att göra henne upprörd eller arg eller ledsen, säger Malina, och den rädslan kanske var värre ... Hon sa jämt "Det är som det är", och det gjorde mig så upprörd, Jag tyckte att det lät som resignation. I min familj har vi alltid sagt: "Man måste göra något!" Men när jag väl sa ifrån skrattade hon bara. "Det är som det är", det var också hennes tillit till Gud. "Det är väl bra ... egentligen mycket bra", sa hon. "Att jag kan vara till någon nytta för dig och kanske för andra. Vem vill inte vara det?"

Malina skrev boken som ett slags dagboksanteckningar, och de sträcker sig över hela P:s sjukdomstid -- hon har klåda och värk i hela kroppen, hon får massage, hon mår bättre och gör en äventyrlig resa i Polen, hon har släkten på besök, hon stiger upp tidigt för att gå i mässan, hon går på föredrag, hon hostar, hon kräks, hennes son tar studenten, hon blir liggande i sängen. Hela tiden finns Malina med och försöker förstå vad tillit är.

-- Hon sa att man inte får sätta de döda på höga piedestaler, och det kanske hon hade rätt i, säger Malina. Men en halvhög tycker jag att hon är värd.