Heddabloggen

Nerikes Allehandas recensent Ylva Liljeholm har läst tre nya böcker för slukaråldern, bland andra Åsa Hofverbergs Heddabloggen. Liljeholm skriver: "Av de tre böckerna är Åsa Hofverbergs Hedda-serie mest intressant. Där finns ytterligare en dimension, nämligen Heddas tankar kring Gud och gudstro ... Det är mycket trovärdigt beskrivet, vardagsdramatik på hög nivå."

"Gör en sida!" tjatar Carro. "Du måste fixa sida!"
     Så Hedda startar en blogg.
     Men vad ska hon skriva i den? Kan man skriva att man har en mamma som går från matbordet och stänger in sig på toaletten och gråter hela tiden, och som lägger sig i sovrummet så fort hon kommer hem från jobbet? Eller att ens bästa kompis har en ny bästa kompis som inte alls är beige som man själv?
     Tur att Gustav vill träna straffar ibland ...

Efterlängtade fjärde boken om fotbollstjejen Hedda.

Tidigare i serien:
     Prästgudinnan ... och han i den gula jackan
     Hedda ... och kärleken och allt det andra
     Hedda, Carro ... och Gustav-nyheterna
     

Åsa Hofverberg, vem är Hedda?
     Hon är en tjej som fyller tretton i den här boken. Jag har levt med henne sedan hon var tio. Hon är blyg och osäker, men hon är fantastiskt klok och hon har en styrka som hon kan plocka fram i trängda lägen. Hon är rolig också.

Vad är det som är så roligt med att berätta om henne?
     Det roligaste har nog varit relationen till Carro. Tyvärr är den lite ansträngd i den här boken. Jag tycker också att det är roligt att skriva om kärlek och om hennes lite kämpiga relation till Gud.

Hur lik är Hedda dig själv?
     I första boken var hon väldigt lik mig och jag hade till och med med autentiska kommentarer och dialoger. Det har jag inte längre. Såhär i efterhand tycker jag att de dialoger som faktiskt har ägt rum på riktigt är de som funkar sämst. Hedda har frigjort sig från mig under resans gång. På ett sunt sätt tycker jag.

Vad har du fått för respons på de tre tidigare böckerna om Hedda?
     Jag har träffat många mammor som berättat att deras tjejer älskar mina böcker. Jag har fått mail och vykort med uppmuntrande ord. Men det finns också killar som sagt att de gillar dem. En gång fick jag till och med ett litet paket av en kille. Jag blir jätteglad av all läsarrespons!

Utbrändhet är ett svårt ämne -- hur kom det sig att du ville ta upp det?
     Jag vill inte använda ordet utbränd. Lika lite som jag vill säga att Prästgudinnan handlar om mobbing. Heddas mamma är ledsen och trött och känner en viss uppgivenhet. Detta får man se genom Heddas ögon. Jag tror att många mammor kan känna igen sig i att inte riktigt orka med och att man kanske vantrivs på jobbet och inte riktigt kan ta sig ur det. Att det finns mycket mindre energi över till barnen än man skulle önska efter en arbetsdag. Sedan dras väl allting till sin spets med Heddas mamma. Så långt går det ju inte för alla.

Vad är det svåraste att skriva om?
     När Hedda velar och är mesig. Då blir jag så irriterad så det är inte klokt.

Vad tycker du egentligen om att mellanstadieelever bloggar om sina liv?
     Hade Hedda varit min dotter skulle jag uppmuntra henne att fortsätta skriva vanlig dagbok. "Tänk på att alla faktiskt kan hitta din dagbok på nätet", skulle jag säga åt henne. Men Hedda vill blogga. Hon får ju gemenskap på så sätt att folk kommenterar och ger tips och hon upplever faktiskt att ingen annan finns där och lyssnar. Det är sorgligt, men så ser det säkert ut för många. Jag tror ändå att Hedda har något slags filter. Hon skriver nog inte riktigt vad som helst i bloggen.

Var hämtar du din inspiration?
     I ensamheten. Frivillig ensamhet, bra musik och sköna myskläder måste till för att inspirationen ska komma. Och ibland kommer den inte ens då. Jag blir också inspirerad i mötet med kloka, sköna och coola barn.

Det här är alltså den fjärde boken om Hedda -- kan man läsa den även om man inte har läst någon av de tidigare?
     Det kan man absolut!