 |
Förord ur Ansikte mot ansikte av Göran Skytte och Wilfrid Stinissen
av Korset (1542–1591). Inte helt lättsmält för en nyomvänd svensk. Men baksidestexten lockade: »Vi får lära oss att mötet med Gud i ett första skede gör ont därför att han är så annorlunda. Gud är salighet för vårt djupaste jag, men för vårt ego, vårt ytliga jag, utgör han ett hot. Och det är vårt ego som först konfronteras med Gud, och som dör av det.« Vårt andra möte äger också rum på Berget, och även denna gång honom ovetande. Söndagen den 17 november 2007 predikar broder Wilfrid i det lilla och mycket vackra kapellet. Lokalen är fylld till bristningsgränsen. Människorna kommer från olika kyrkor och samfund, från olika delar av den splittrade svenska kyrkligheten. Broder Wilfrid talar på temat »De kristnas enhet«. Hans röst är mjuk, lågmäld. Men orden borrar sig in i åhörarnas hjärtan. »Den helige Ande verkar i alla kyrkosamfund. Ingen kyrka har monopol på honom. När vi vet att samme Ande verkar i alla kyrkor, bör vi aldrig sätta gränser för vårt hopp. På vilket sätt verkar Anden och hur främjar han enheten? Framför allt genom att göra oss medvetna omden enhet som redan finns. Vi har en naturlig benägenhet att stirra oss blinda på det som fattas, både hos oss själva och hos andra. Men vi kunde börja med att redan nu glädja oss över allt som binder oss samman.«
Efter predikan meddelar han att det katolska stiftets biskop, Anders Arborelius, givit sitt medgivande till att alla bekännande kristna i denna gudstjänst firar nattvard tillsammans. När broder Wilfrid delar ut nattvarden till alla oss från olika kyrkor vet vi att det är ett stort ögonblick. Flera gråter av glädje och tacksamhet. Efteråt vet jublet inga gränser. Även om det naturligtvis yttrar sig lågmält. (Broder Wilfrids hela predikan finns återgiven på http://www.enhetensvanner.se)
Vårt tredje möte sker däremot öga mot öga, ansikte mot ansikte. Jag har berättat utförligt om detta möte i boken På väg (Libris 2009). I korthet hände följande. Nyårsafton 2008 rannsakade jag mig själv och hur jag hade levt under året som gått. Detta år hade jag talat på ett stort antal kristna möten inför mycket stor publik. Jag såg detta som en gåva från Gud, men jag såg också att det på ett sätt påverkade mig negativt. Jag kände att mitt högmod började återvända, att mitt gamla ego åter började växa. Och nu, på nyårsaftonen, bad jag: »gode Gud, kom till min hjälp«. Några timmar senare, på morgonen den 1 januari 2009, sorterar jag ett hundratal helt eller delvis olästa böcker i mitt bibliotek. Jag öppnar en av dem, Sann människa, en bok om skapelse och helighet (Libris 2007), av Wilfrid Stinissen. Den faller upp på sidan 178. Texten handlar om andligt liv. Blicken fastnar direkt på följande ord: »Vårt hemska högmod, blockerar inte detta vägen totalt? Inte alls, bara vi accepterar vårt högmod med ödmjukhet!« Orden träffar mig rakt i hjärtat. Det kan inte vara en slump, det måste vara bönhörelse, omedelbar bönhörelse. Jag avbryter allt, sätter mig i bilen, kör ut till klostret i Norraby. Jag har aldrig varit där förut, och jag kommer oanmäld. Broder Wilfrid tar genast
emot. Vi sätter oss i ett litet samtalsrum, mitt emot varandra. Jag berättar att jag denna morgon läst två meningar av honom som skakat mig. »Vårt hemska högmod, blockerar inte detta vägen totalt?
Inte alls, bara vi accepterar vårt högmod med ödmjukhet!« Jag ber honom förklara. Han säger:
»Det är inte konstigt att du känner högmod. När du talar i kyrkorna kommer stora mängder människor för att lyssna. Du möter detta varje dag. Då är det svårt att undvika högmodet och självbespeglingen.
Men du är medveten om ditt högmod. Du erkänner ditt högmod och lider av det. Då förvandlas det erkända högmodet till något som knyter dig till Jesus. Du vet att du är en svag människa, och Jesus sade att han kommit för att ta hand om de små och svaga. När du erkänner ditt högmod blir du befriad.«
Inte ett ord av förebråelse. Bara kärlek och nåd. I ett enda slag förändras allt. Decennier av inre vånda och plåga på grund av mitt högmod rinner bort, som när man duschar av sig smuts. Själen genomsköljs av rent vatten.
Jag stannar tre dygn i klostret. Under dessa dagar växer ett beslut fram. Jag skall fråga broder Wilfrid om vi kan göra en bok tillsammans. Och jag ser boken framför mig, upplägg, struktur, tillvägagångssätt – allt. Jag ber om ett möte med broder Wilfrid och presenterar min idé. Han säger att han måste tala med någon om saken. Och att han måste be för att få klarhet. En vecka senare säger han ja. Han tillägger att han tror att det är Guds vilja att vi skall göra denna bok. Sedan återstår hantverket. Förenklat kan man beskriva det så här, från ax till limpa.
Jag läser samtliga böcker av broder Wilfrid. Väljer ut cirka tusen citat. Ordnar dessa under ett hundratal ämnesrubriker, som »Helig Ande«, »Bön och bönhörelse«, »Nåd och förlåtelse«. Väljer 21 av dessa ämnesrubriker. Antalet är viktigt. Det skall vara heliga tal. Boken skall ha tre delar med sju kapitel i varje del, och de skall beskriva en vandring. På vägen från ett liv utan Gud till ett liv ansikte mot ansikte med Gud. Metoden är att jag ställer frågor till broder Wilfrid och att han svarar. Varje samtal skall vara minst tre kvart och högst en timme. Samtalen spelas in. Min assistent Ingegerd Källström sitter med vid samtalen, och skriver ut dem. Därefter redigering och korrektur tillsammans med författaren Britt Söderberg i Gagnef. Slutligen textgranskning med Ann-Marie Dahl, medlem i Pingstkyrkan Jönköping, och Peter Halldorf, pastor i Pingströrelsen och författare.
(…)
Vår utgångspunkt i arbetet med denna bok har hela tiden varit att betona kristendomen som det glada budskapet. Detta har gång på gång fyllt våra möten med en påtaglig glädje. Det är dessutom mycket lätt att arbeta med broder Wilfrid. Han är vänlig, nyfiken, intresserad, varm, generös och mycket
humoristisk. Han har lätt till skratt, och det är sällan eller aldrig små fniss, utan ofta stora och högljudda skrattsalvor. Därutöver skulle jag kunna säga väldigt många storord om hans förkunnelse och teologiska betydelse både i Sverige och internationellt. Men jag gör det inte, för jag vet att han skulle be mig att stryka allt sådant.
(…)
Sankt Davidsgården, Berget, Rättvik
Söndagen den 25 april 2010
Göran Skytte
|
Box 30104