Veronica Schelander berättar om bipolär sjukdom:

Jag vill förmedla hoppet

Livet var hektiskt med universitetsstudier, kreativa planer och en tät gemenskap i en intesiv bönegrupp.
Plötsligt låg Veronica Schelander i en sjukhussäng på en psykiatrisk klinik.
I boken Gå i kras berättar hon om hur bipolär sjukdom har blivit en del av hennes liv - och hur det livet har blivit ett liv som definitivt är värt att leva.

Veronica Schelander är nybliven Stockholmsbo. Medan maken Pierre går klart sin prästutbildning arbetar hon som lärare i svenska och engelska på en högstadieskola. De senaste åren har hon och Pierre arbetat som pedagoger och samordnare i ett alfabetiseringsprojekt i Peru.

Efter den presentationen är det kanske svårt att förstå att Veronica är allvarligt sjuk men det har hon berättat för alla sina arbetsgivare att hon är.
– De vet om det, de vet att jag har varit sjuk men mår bra nu, och de vet att jag vet att jag måste vara noga med att ta hand om mig själv och uppmärksam på hur jag mår, så de litar på mig. Det känns bra.

Veronica läste på universitet i Linköping och var med i en bönegemenskap i pingstförsamlingen där med några jämnåriga. Hon slarvade med mat och sömn lite grann som många studenter. Så gjorde hennes pojkvän slut, och hon tappade kontrollen totalt – men själv tyckte hon att hon drabbades av insikt efter insikt:
– Jag kände igen människor i min omgivning som människor i Bibeln. Mina vänner i bönegruppen var apostlarna, en bebis som grät talade änglaspråk, Gud sa saker direkt till mig. ”Du är ju helt besatt”, sa min pojkvän som hade gjort slut, och jag tog honom på orden.
Veronica kände ett stort behov av att dela med sig av insikterna, och hennes föräldrar märkte direkt att något inte stämde. De kom körande och såg till att Veronica fick komma till en psykiatrisk klinik, där hon inte alls ville stanna eftersom hon mådde fint och hade så mycket att göra. Det var först under en liten utflykt till sjukhuskafeterian med en medpatient som hon insåg att något trots allt kunde vara fel:
– Han sa att när han började tänka

symboliskt visste han att han var på väg in i ett skov. Och det stämde ju på mig.
Veronicas bästa väns mamma är psykiater, och Veronica tror att hon hade kunnat upptäcka sjukdomen innan den hann bli en katastrof – om de bara hade hunnit ses då. Bland vännerna i bönegruppen var det ingen som visste något om psykiska sjukdomar.
– Utifrån min diagnos, bipolär sjukdom, är det så att en bokstavlig bibeltolkning och en karismatisk miljö kan vara triggande. Jag behöver ramar och struktur. Överbetoningen på anden, som vi gjorde där, var inte bra för mig – man måste ta hand om kroppen och själen. Och det viktigaste är ju kärleken, inte att prestera.

Det var precis innan Veronica och hennes man Pierre skulle flytta till Peru som hon började skriva ner sin berättelse. Att må så bra att hon kunde flytta tillbaka till landet där hon hade växt upp och göra en insats där hade varit en avlägsen dröm några år tidigare, men tack vare en engagerad läkare och en ny medicin hade utvecklingen vänt.
– Jag bestämde mig för att skriva en bok om vad jag hade varit med om, och jag skrev när jag var ledig, lite i taget, så det tog två år bara att göra ett första manus.
Tanken var att skriva både för den som mår dåligt och för människorna runt omkring – för de är viktiga. De kan hjälpa till att påminna om att det inte får bli för mycket, påminna om medicinen, se till att den som inte mår bra ändå går och lägger sig på kvällen.
– Medan vi lever på jorden är vi inte förskonade från någonting. Jesus lovade inte att livet skulle vara smärtfritt, utan att han skulle vara med oss, säger Veronica. Jag har själv läst böcker som har hjälpt mig – det var bra att känna att jag inte var ensam. Men att läsa om andras liv är ju viktigt för alla. Jag vill förmedla att det finns hopp, att ljuset är starkare även om mörkret känns kompakt.
 

Publicerad i Libris.se no 4 2009